Kurdistan

Sidst opdateret: 12.12.2022

Kurderne betragtes som den største etniske folkegruppe i verden uden en egen selvstændig stat. Hvad er egentlig årsagen til, at kurderne ikke har deres egen stat? Hvilke konsekvenser har det fået? Og hvordan har FN og omverdenen forholdt sig til kurdernes kamp og rettigheder?

Introduktion

Kurdistan er navnet på et stort landområde i Mellemøsten, hvor der bor mange kurdere. Området omfatter dele af Tyrkiet, Irak, Syrien og Iran. Kurderne har længe haft et konfliktfyldt forhold til myndighederne i disse lande, og flere kurdiske grupper kæmper om selvstyre. De sidste år har kurderne spillet en vigtig rolle i krigene i Syrien og Irak.

Den kurdiske befolkning

Den samlede kurdiske befolkning er i dag anslået til omkring 30 millioner mennesker. De fleste anser sig selv som et folk med fælles sprog og kultur.

Kurdistan inddeles ofte i fire områder. Den kurdiske del af Tyrkiet kaldes ofte tyrkisk Kurdistan eller Nordkurdistan. På samme måde kaldes de andre tre områder for irakisk Kurdistan (syd), syrisk Kurdistan (vest), og iransk Kurdistan (øst). Kurderne selv bruger ofte egne navn på disse fire dele af Kurdistan: Bakur (nord), Bashur (syd), Rojava (vest), og Rojhelat (øst).

Næsten halvdelen af den kurdiske befolkning bor i den tyrkiske del (Bakur), der også er den største del af det område, som udgør Kurdistan. Derudover bor der ca. 1,5 millioner kurdere i Vesteuropa, hvoraf halvdelen bor i Tyskland.

Konflikten mellem den kurdiske befolkning og de fire statslige myndigheder, som kontrollerer de kurdiske områder, handler om sikkerhed, rettigheder og kontrol over landområderne. Mange kurdere har været involveret i kampe om selvstændighed siden 1. Verdenskrig.

Det orange felt markerer området, hvor der bor mange kurdere - ofte kaldet Kurdistan. Kilde: Globalis

Baggrund

I slutningen af 1800-tallet var Mellemøsten kontrolleret af Det Osmanske Rige. Islam og den muslimske identitet havde bidraget til at holde Det Osmanske Rige sammen under en fælles ledelse. Der boede mange forskellige etniske grupper i Det Osmanske Rige, og fremkomsten af nationalistiske ideer gjorde, at andre gruppeidentiteter blev dominerende. Nationalismen, dvs. troen på at hver folkegruppe (nation) skulle have sin egen stat, bidrog til imperiets fald.

En af de etniske grupper, som krævede uafhængighed, var kurderne, men etableringen af et selvstændigt Kurdistan skulle vise sig at blive problematisk.

De europæiske stormagter, som tog kontrollen i Mellemøsten efter, at Det Osmanske Riges sammenbrud efter 1. Verdenskrig, blev enige om at dele Mellemøsten op i flere lande. Delingsaftalen i 1920 fastslog at områderne, hvor kurderne var i flertal, skulle udgøre en selvstændig kurdisk stat. Grækenland, Frankrig og Armenien skulle samtidig dele store områder af det nuværende Tyrkiet mellem sig.

Europæernes planer kom i konflikt med tyrkiske nationalister, som etablerede et selvstændigt Tyrkiet i 1923. Hvor store dele af det kurdiske område blev underlagt Tyrkiet. Resten af det kurdiske område udgjorde en lille del af Iran og det fransk-kontrollerede Syrien, og en stor del af den britisk-konstruerede stat, Irak.

Den kurdiske befolkning boede derefter i fire forskellige stater. Dette lagde grundlag for fremtidige konflikter mellem den kurdiske befolkning og deres oprørsgrupper på den ene siden, og de fire statslige myndigheder på den anden side.

Stormagterne USA, Storbritannien, Frankrig og Rusland har store interesser i Mellemøsten. Deres forhold til kurderne har traditionelt set været balanceret med deres forhold til de forskellige statslige regimer i regionen.

Kurderne i Tyrkiet

Da de tyrkiske nationalister etablerede det nye Tyrkiet, gjorde kurderne i den østlige del af landet oprør. I de efterfølgende år blev kurdernes kamp for et selvstændigt Kurdistan mødt med hård undertrykkelse. Blandt andet har kurdisk sprog og praktiseringen af kulturen været forbudt i Tyrkiet.

Det kurdiske arbejderparti (PKK) har længe ført guerillakrig mod den tyrkiske stat. PKK blev oprettet i 1978 og kæmper for kurdisk frigørelse fra tyrkisk undertrykkelse. Frem til 1990-tallet var målet for PKK at etablere en selvstændig kurdisk stat. Senere er det erklærede mål blevet øget selvstyre inden for den tyrkiske stat.

Tyrkiets allierede, som EU og USA, har inkluderet PKK på deres lister over terrororganisationer. FN og magtfulde lande som Kina samt Rusland har ikke angivet PKK som en terrororganisation. Tyrkiet præsenterer kampen mod kurderne som en kamp mod terrorisme på niveau med kampen mod Islamisk Stat (IS).

Kurderne i Syrien

Kurderne er den største minoritet i Syrien og bor for det meste i grænseområderne i nord og nordøst. De syriske kurdere har aktivt deltaget i borgerkrigen i Syrien, som begyndte i 2012. På grund af borgerkrigen i landet har de syriske kurdere, anført af YPG-militsen, taget kontrol over større landområder i det nordlige Syrien. Der er hovedsageligt tre regioner, som tilsammen udgør den såkaldte Federation of Northern Syria, også kaldet Rojava. Områderne består også af andre etniske grupper: arabere, assyrere og turkmenere.

Både det syriske og tyrkiske regime har længe anset kurderne i Syrien som en trussel mod deres interesser, da kurderne ønsker mere selvstændighed. Samtidig har de siden 2014 haft en fælles fjende i bekæmpelsen af terrororganisationen IS.

Assad-familien har styret Syrien med jernhånd i flere årtier. Foto: Wikimedia Commons

Tyrkiet angriber kurderne i Syrien

I årene efter Det Arabiske Forår i 2011, som udløste borgerkrigen i Syrien og oprettelsen af Islamisk Stat (IS) i Syrien og Irak, har kurderne været dybt involveret i krigen i begge lande. Tyrkiet var længe passiv i kampen mod IS blandt andet, fordi de har fælles fjender. Tyrkiet anser både Assad-regimet og kurdiske militante grupper som en trussel.

I sommeren 2015 blev Tyrkiet en aktiv deltager i den internationale koalition mod IS, som blev ledet af USA. Tyrkiet havde ikke desto mindre en skjult agenda med sin støtte, hvilket kom til udtryk ved, at de tyrkiske bombetogter først og fremmest blev rettet mod kurdiske mål, både i Tyrkiet, Irak og Syrien.

Den tyrkiske krigsførelse mod kurderne er fortsat, selv efter at kampen mod IS på mange måder var slut. I november 2022 indledte Tyrkiet nye angreb mod væbnede kurdiske grupper i det nordlige Syrien og Irak.

Kurderne i Irak

I perioden 1980-1988 var der krig mellem Irak og Iran. Under krigen prøvede begge stater at alliere sig med de kurdere, som boede i modpartens land, mens de angreb deres egen kurdiske befolkning, da de blev associeret med fjenden. Resultatet var, at kurdernes situation på begge sider af grænsen blev forværret.

Det irakiske regime, ledet af Saddam Hussein, brugte blandt andet kemiske våben mod kurderne, hvilket betegnes som folkemord. Det præcise antal dræbte er usikkert, men de kurdiske selvstyremyndigheder i Irak anslår, at omkring 182. 000 kurdiske civile blev dræbt.

Billedet er fra USA's "Operation Desert Storm" som gik ud på at få irakiske styrker ud af Kuwait, under den såkaldte Golfkrigen 1990-91. Foto: US Air Force/Flickr.

Kurdisk selvstyre i Irak

Efter Iraks nederlag i Golfkrigen i 1991, opfordrede USA kurderne til at gøre oprør mod Saddam Husseins regime. Der blev etableret såkaldte sikre zoner for kurderne ved, at irakiske myndigheder blev nægtet at flyve i luftrummet over det nordlige Irak.

Flyveforbudszonen i det nordlige Irak førte til, at kurderne kunne etablere deres egen kurdiske nationalforsamling i 1992. Forsamlingen bestod af repræsentanter fra Det Kurdiske Demokratiske Parti (KDP) og Kurdistans Patriotiske Union (PUK). De to kurdiske grupper var længe i væbnet kamp mod hinanden, men i 1998 indgik de en våbenhvile og senere også en samarbejdsaftale.

Irak-krigen i 2003

I 2003 blev Irak invaderet af USA, Storbritannien og andre allierede. Målet var blandt andet at vælte Saddam Husseins regime. Mange irakiske kurdere støttede invasionen og ændringerne skabte nye muligheder for kurdisk selvstyre.

Kurdisk selvstyre blev indskrevet i den nye irakiske grundlov i 2005. Jalal Talabani blev udnævnt som Iraks præsident samme år og blev dermed det første kurdiske statsoverhoved i verden.

Siden 2014 har kurderne stået over for en ny fjende i Irak og Syrien, nemlig terrororganisationen Islamisk Stat (IS). Kurdiske grupper har været blandt de største militære modstandere af IS i felten - både i Syrien og Irak, og de har fået støtte af USA.

I 2017 blev der afholdt en folkeafstemning om kurdisk uafhængighed blandt kurdere i Irak, hvilket myndighederne i Irak og flere nabolande, især Tyrkiet, var stærkt kritiske overfor. Kurderne har selvstyre i det nordlige Irak, men har ikke deres egen selvstændige og uafhængige stat.

USA og allierede invaderer Irak og styrter Saddam Husseins regime i 2003. Foto: AP Photo/Laurent Rebours/Flickr

Kurderne i Iran

I Iran er der også en stor minoritet af kurdere. De bor primært i grænseområderne mod Irak og Tyrkiet - nordvest i Iran. Kurderne udgør omkring 10% af den iranske befolkning og har i perioder levet under angreb fra den iranske stat.

Kurdistans demokratiske parti i Iran (PDKI) er det ældste kurdiske parti i Iran. Partiet har i flere årtier kæmpet for kurdisk autonomi, og har siden revolutionen i 1979 været i konflikt med de islamiske magthavere i Iran.

Mange af medlemmerne af PDKI lever i eksil i irakisk Kurdistan. Iran har ved mange lejligheder angrebet disse kurdiske områder i nabolandet. Det skete så sent som i efteråret 2022. baggrunden var, at det iranske regime beskyldte eksilgrupperne for at stå bag de store, regimekritiske demonstrationer i Iran. Demonstrationerne brød ud, efter at kurderen Mahsa Amini døde i det iranske sædelighedspolitis varetægt den 16. september.

FN’s rolle i konflikten

FN har valgt at holde sig ude af konflikterne knyttet til en selvstændig kurdisk stat. FN har imidlertid engageret sig i forhold til kurdernes rettigheder i Tyrkiet og arbejder på at forbedre landets behandling af etniske minoriteter. FN har også arbejdet på at sikre kurdernes sikkerhed i det nordlige Irak, blandt andet gennem forslag om en flyveforbudszone.

Kilder

Norsk udenrigspolitisk institut (NUPI), Uppsala Conflict database, Institut for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, Store norske leksikon, BBC, Amnesty International Norge, IRIN News.

Relaterede lande og konflikter

Læs vores landsprofiler for de lande, der er involverede i Kurdistan-konflikten:

Læs vores konfliktprofiler, som relaterer sig til Kurdistan-konflikten:

Tidslinje över olika konflikter i regionen

Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.

Osmanska riket
Det Osmanska riket

När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.

Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.

Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:

  • Libanon, 1943
  • Syrien, 1944
  • Jordanien, 1946
  • Israel, 1948
  • Egypten, 1952

1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.

Demonstration Iran
En demonstration för Mossadeq i den iranska huvudstaden Teheran 1952, året innan Mossadeq avsattes genom en statskupp som stöddes av USA och Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.

Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.

Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien (läs mer om Syrien här).

Assad familjen har suttit vid makten i Syrien sedan Hafez al Assad genomförde en militärkupp 1971. Sedan 2000 är det sonen, Bashar al-Assad (andra från vänster i bakre raden), som varit president i landet. Foto: Wikimedia / Creative Commons

Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt.

  1. Den Islamiska revolutionerna i Iran.
  2. Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
  3. Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.

Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).

Bilden visar en målning av Khomeini på en vägg i Teheran. Foto: Kamyar Adl/ Flickr.

Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.

Osama Bin Laden. Foto Hamid Mir/Canada Free Press/CC

Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.

Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.

Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.

Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner. Foto: UN Photo/ Evan Schneider

Den irakiska FN-ambassadören talar till Säkerhetsrådet år 1998 när de diskuterar de amerikansk-brittiska militäraktionerna mot Irak. Foto: UN Photo/Evan Schneider

Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här). 

Bilden visar Malala Yousafzais bok, flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna. Hon vann Nobels fredspris 2014. Foto: Flickr/Jabiz Raisdana

Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här).

Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här).

Bilden visar en amerikansk soldat som markerar förvärvet av Bagdad 2003 genom att täcka huvudet på en staty av Saddam Hussein med en amerikansk flagga. Foto: Laurent Rebours/Flickr.

Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här).

Bilden visar demonstranter på Tahrirtorget i Egypten 2011. Foto: Lilian Wagdy/Wikimedia Commons.

Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.

I det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskushar var tillgången till mat väldigt begränsad under kriget. Befolkningen stod i kö för att få mat från FN (januari 2014). Foto: Zuma Press/UNRWA

Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).